Jag skrev En hjältes död och lyssnade då på musik för att komma i stämning. Metallica – For Whom the Bell Tolls från albumet Ride the lightning. En man kom in i Antikvanti. Jag sänkte musiken och frågade om det var något speciellt han letade efter. Han sa då de vackraste ord jag någonsin hört från en kund.
”Jag söker ett antikvariat där man spelar Ride the lightning.”
Jag tror det var Jesus som klev in i bokhandeln den dagen: Robinson-Jesus. Men jag kan ha fel. Det var länge sedan. Han var med i första eller andra säsongen.
For Whom the Bell Tolls är originaltiteln på en roman Ernest Hemingway som på svenska heter Klockan klämtar för dig (nej, den finns inte inne på Hattifnatti, däremot finns Att ha eller inte ha samt Farväl till vapnen (jag gillar Hemingway, men mindre än jag en gång gjorde, tycker nog hans noveller är det vassaste i hans produktion)).
Metallicas version är en av mina absoluta favoriter av deras låtar. Jag måste dock erkänna att jag bara lyssnat på ungefär hälften av deras album. Jag såg The Black Album som ett stort svek och har mest njutit av deras tidigare skivor. Nu är jag dock på väg att förlåta dem även om jag fortfarande inte är imponerad. Just For Whom the Bell Tolls är ett mästerverk. Klockorna är fina, introt är bra, Cliff Burtons bas är vacker men texten är så jävla rytmisk och fin. Även om den inte börjar förrän en bit efter två minuter. Den är något med att de inte enbart kör de traditionella rimmen på slutet av varje textrad utan inrimmar (jag vet, det är inte ett litteraturvetenskapligt korrekt användade av ordet inrim från min sida).
Shouting gun, on they run through the endles grey.
On they fight, for they are right, yes, by whose to say?
Och vila i frid, Cliff.
