Posts Tagged ‘böcker’

Torbjörn Elensky: Eldungen

onsdag, augusti 21st, 2019

Välkomna onsdag 4 september 2019 kl. 18:00–20:00.

Torbjörn Elensky läser ur sin herrgårdsroman Eldungen.

Förlagets information:

Tiden är mitten av 1800-talet och platsen nordvästligaste Värmland. Här föds Per Andersson under dramatiska former, dör och blir återupplivad. Ständigt jagad av sin far tas han som ung pojke om hand av patron och pastorn – deras syfte är att bevisa eller motbevisa naturalismens tes om att en ny människa kan skapas.

Per växer således upp på herrgården tillsammans med patron Gummérus barn och undervisas av pastorn. I det Gummériska hemmet råder delade meningar: patron drömmer om sin ångmaskin, hans hustru om den kosmiska musik hon skapar på klavikordet i salongen. Efter många turer kommer den unge Per i kontakt med en handskrift med den blodisande titeln Eldungen. Bokens budskap lovar att lära hur man får djävlar att bli ens tjänare och visa var guldet ligger gömt.

Torbjörn Elenskys härligt otidsenliga roman Eldungen är en skildring av Sverige i glappet mellan det gamla landet och de liberala reformer som så småningom ledde till folkhemmet. Och där är konflikten mellan å ena sidan industrialismens väckelse, ångmaskiner, vetenskap och å andra sidan de stora konsterna, klavikord och religion.

Torbjörn Elensky, född 1967, debuterade 1998 med den kritikerhyllade kortromanen På stället. Han har sedan dess förutom flera romaner och novellsamlingar även översatt en bok om Aristoteles och skrivit hörspel, librettot till operan Tristessa, en mängd artiklar och essäer samt en bok om gränser, en om Kuba och en om författaren Italo Calvino.

Facebook

Släppfest för Världens Roligaste Bok!

söndag, augusti 12th, 2018

Äntligen introduceras den postmoderna giganten JOHN BARTH på svenska med sitt metalitterära mästerverk från 1968, Vilse i lustiga huset (utgiven på Norpus förlag).

Vi firar med läsning, musik och amatörteater av:

CHRISTIAN EKVALL (som Menalaos av Sparta)
JENNY WILSON (som Helena av Troja)
ADAM PERSSON (som trubaduren)

”John Barth är en av vår tids största författare.”
(Claes-Göran Holmberg)

”Gud så roligt!” (Claes Wahlin, Aftonbladet)

Obs! Föreställningen ges vid två tillfällen, 25/8 kl 13 och 18. Antikvariatet har öppet hela dagen. Vi bjuder på dryck och tilltugg.

Facebook-event

Om våren varm/vild

torsdag, maj 18th, 2017

Skurups skrivarlinje läser texter ur den nyutkomna antologin ”Om våren varm/vild” på Antikvanti. Det kommer finnas vin och möjlighet att köpa antologin.

Sedan starten 1985 har Skurups folkhögskolas Skrivarlinje intagit en framskjuten plats bland Sveriges författarutbildningar. Årets antologi är den 32:a upplagan.

Varmt välkomna!

18/5 kl 18-20

Pontus Lindh / Malmö litteraturfestival

onsdag, mars 22nd, 2017

I samband med Malmö litteraturfestival kommer Pontus Lindh 26/3-17 till Antikvanti och läser ur sin ordbok samt nyskrivna malmöinspirerade ord(förklaringar).

Appendix

Sydsvenskan skriver mer om Malmö litteraturfestival, och lyfter vårt arrangemang som en av fem höjdpunkter.

Facebookevent

Malmö litteraturfestival

Den här boken var en gång ett träd…

måndag, maj 16th, 2016

Skurups skrivarlinje läser texter ur sin nyutkomna antologi Den här boken var en gång ett träd som jag gömde mig bakom när jag spionerade på dig. Antologin kommer finnas till försäljning för ca 60 kr.

Den här boken var en gång ett träd… introducerar 20 nya röster inom det skönlitterära fältet. Här samlas nyskriven prosa, lyrik och dramatik som arbetats fram genom övningar, individuellt arbete, handledning och textsamtal.

Skurups folkhögskolas skrivarlinje har sedan starten 1985 intagit en framskjuten plats bland Sveriges författarutbildningar. Här har flera av dagens etablerade författare, såsom Susanna Alakoski, Negar Naseh, Hanna Nordenhök, Ida Börjel och Andrzej Tichý, påbörjat manus till vad som senare kom att bli deras debutbok. Den här boken var en gång ett träd… blir antologins 31:a upplaga.

Välkomna kl 18 lör 21/5!

Facebook.

Boken som blev till på Antikvanti

fredag, april 15th, 2016

Gästbloggare Henrik Johansson:

”Jag tycker om dina miljöbeskrivningar”, sa en vän efter att ha läst ett romanutkast.
Jag svarade honom inte. Det var ett provokativt påstående. Jag sysslar inte med miljöbeskrivningar. Jag skriver om mänskliga relationer. Undviker ofta miljöbeskrivningarna helt. Men Antikvanti kommer jag inte ifrån. Platsen måste beskrivas. Skrivas fram. När jag sitter vid skrivbordet är jag omgiven av böcker. Men de är främst tre papperstrasor till höger om mig som jag sneglar på.
En handskriven lapp med texten ”15/2 – Stängt pga misströstan”. Det är för övrigt dagen efter Alla hjärtans dag. Det kan man dra vilka slutsatser som helst om.
Ett vykort med ett svartvitt foto av Hermann Hesse. Hesse sitter i slips och kostym och arbetar koncentrerat. Han har en reservoarpenna och antecknar gissningsvis i ett manus. Hesses tunna glasögon vilar stabilt på den markerade näsan.
Ett foto av Nietzsche. Det klassiska med den stora mustachen där han ser ut att ha tvångströja och skelar. Under fotot har någon skrivit. ”Nietzsche blev galen.”
Galenskap. Misströstan. Koncentration.
När jag skriver det här slås jag av platsens tystnad. Jag är omgiven av så många tysta ord. Mina egna hörs som fingrar mot tangenterna. Andras blickar mot mig genom bokryggar. Det är tyst och jag blir medveten om mina läppar, mitt svalg, min mun. Jag undrar om jag kunde få fram ett enda ord om det kom in en kund. Det är obehagligt. Jag tror att jag har glömt hur man pratar. Talar för mig själv. Talar med Nietzsche. Kommer på mig själv med att sakna andra människor. Jag hör fläktens brus. Den påminner mig om en uggla. Det känns overkligt att någonstans kanske det sitter andra och läser ord som jag skrivit. Finns jag ens? Tystnaden gör att jag inte vill gå ut på gatan. Tystnaden är trygg som ett fängelse. Jag har precis läst ett citat ur Kvarteret Korpen och tänker mig Keve Hjelms röst när jag läser dem igen. ”Är det bara mitt fel? Är det då bara mitt fel?” Upprepningen i Hjelms replik är en sådan som en redaktör hade klankat ner på, eller en student på en skrivutbildning. Det är synd, kan jag tänka, men kanske inte fel. Kanske fungerar upprepningen bättre som talad replik. Jag vet inte.

Jag minns en höstdag när jag var ensam på Antikvanti. Jag satt i den slitna soffan med en kopp svart kopp. Såg ut och tänkte:
”Jag trivs med det här.”
Den trygga koncentrerade tystnaden på Antikvanti skulle brytas av en redaktör.
Innehavaren till Malmös minsta antikvariat, Jacob Andersson, har gett mig tillåtelse att använda lokalen som skrivlya mot att jag höll öppet.
Men han hade även lovat en annan person att sitta där. Jag misströstade, men eftersom jag inte ens betalade någon hyra fanns det väl inget mer att säga om det. Den andra personen var Jakob Kaae. Vi drack kaffe och pratade litteratur.
Min målsättning var att färdigställa en roman. Men det gick dåligt. Jag skrev kortare texter till tidningar: krönikor, recensioner, dikter och noveller. Jag trivdes inte riktigt. Jag skrev visserligen men från den dagen jag började skriva skönlitterärt har jag sett mig som romanförfattare. De kortare texterna har fungerat som ventiler: idéer, känslor, uppslag har kokat upp och spillt över på papper. De har velat komma ut. Kanske har min självbild som romanförfattare att göra med romanens status i Sverige. Romanen som flaggskepp både för litteraturen och det egna författarskapet. Det egna varumärket skulle en del andra säga. Den publicerade pappersromanen har blivit en mall. Annat hugger av sig armar och ben för att försöka passa in i.
Dock: min miljö hade invaderats av en annan person. Han fick läsa det jag skrev på för tillfället. Om jag minns rätt var Johanssons självmedicinering. Sedan Förpuppningen. Och därifrån fortsatte det.
”Jag vill ge ut det här.”
Kaae driver Rastlös förlag.
Jag tog honom inte fullt allvar. Såg inte texterna som en blivande bok. Men han insisterade. Till det han redan läst lade vi fler noveller och dikter: de mer realistiska arbetarnovellerna, de mer absurda novellerna, dikterna som baserar sig på min släktforskning. Det blev en bok: Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse. Och den föddes faktiskt på Antikvanti. Den befolkade platsen som antikvariatet utgör.

Litteraturrundan 25/4 2015

lördag, mars 28th, 2015

Litteratur, politik, arbete på Antikvanti

Henrik Johansson, Viktor Algren, Henrik Bromander och Rastlös Förlag på antikvariatet Antikvanti. Hälsa på oss, diskutera litteratur, köp en bok, lyssna på en uppläsning och drick en kopp kaffe.

Öppettider:
12-18

Program:
12.00 Henrik Johansson läser sin text ur Genusredaktörernas antologi Om hår.
13.00 Henrik Johansson berättar om Föreningen Arbetarskrivare.
14:00 Studentlitteratur. Viktor Algren presenterar sitt senaste romanprojekt utifrån referenslitteratur bestående av b l a Heidegger, Butler, Zadie Smith och Gun-Britt Sundström.
15:00 Henrik Bromander läser ur Riv alla tempel, en roman om urspårade manliga kroppsideal.
16:00 Viktor Algren presenterar kommentarsfältsrecensioner och nazistisk kritik, av sin senaste roman Han åt mitt hjärta.
17:00 Henrik Bromander läser ur novellen Allra käraste syster?, en text om att vårda en nära anhörig.

Gästbloggare Henrik Johansson #4

onsdag, januari 14th, 2015

Jag skrev En hjältes död och lyssnade då på musik för att komma i stämning. Metallica – For Whom the Bell Tolls från albumet Ride the lightning. En man kom in i Antikvanti. Jag sänkte musiken och frågade om det var något speciellt han letade efter. Han sa då de vackraste ord jag någonsin hört från en kund.

”Jag söker ett antikvariat där man spelar Ride the lightning.”

Jag tror det var Jesus som klev in i bokhandeln den dagen: Robinson-Jesus. Men jag kan ha fel. Det var länge sedan. Han var med i första eller andra säsongen.

For Whom the Bell Tolls är originaltiteln på en roman Ernest Hemingway som på svenska heter Klockan klämtar för dig (nej, den finns inte inne på Hattifnatti, däremot finns Att ha eller inte ha samt Farväl till vapnen (jag gillar Hemingway, men mindre än jag en gång gjorde, tycker nog hans noveller är det vassaste i hans produktion)).

Metallicas version är en av mina absoluta favoriter av deras låtar. Jag måste dock erkänna att jag bara lyssnat på ungefär hälften av deras album. Jag såg The Black Album som ett stort svek och har mest njutit av deras tidigare skivor. Nu är jag dock på väg att förlåta dem även om jag fortfarande inte är imponerad. Just For Whom the Bell Tolls är ett mästerverk. Klockorna är fina, introt är bra, Cliff Burtons bas är vacker men texten är så jävla rytmisk och fin. Även om den inte börjar förrän en bit efter två minuter. Den är något med att de inte enbart kör de traditionella rimmen på slutet av varje textrad utan inrimmar (jag vet, det är inte ett litteraturvetenskapligt korrekt användade av ordet inrim från min sida).

Shouting gun, on they run through the endles grey.
On they fight, for they are right, yes, by whose to say?

Och vila i frid, Cliff.

Minirelease för Lönlösa liv

söndag, december 14th, 2014

Onsdag 17/12 kl. 17:30

En liten informell minirelease i samkvämets tecken. Kom och häng med oss på Antikvanti, drick ett glas vin eller två, köp ett ex av den nya boken ”Lönlösa liv – skissartade anteckningar till ett proletariat utan arbete och arbetarrörelse”.

http://www.pluribus.se/2014/12/06/lonlosa-liv/#more-561
http://www.facebook.com/events/866152870106946/

Gästbloggare Henrik Johansson #2

fredag, december 12th, 2014

Med Moa till Paris

Idag sitter jag och skriver min första musikrecension och det regnar utanför. Snart ska stormen träffa Malmö och Sverige. Jag recenserar Påtår hos Moa Martinson som är en cd inspelad av fyra vissångare: Maja Heurling, Åsa Bällsten, Isabell Dahlberg och Mats Källblad. De har tolkat Moa Martinson genom musik. Recensionen är snarare en anmälan. Jag har bara 1100 tecken till mitt förfogande (som en jämförelse är det här inlägget drygt 2400 tecken). Det är svårare att skriva kort än att skriva långt. Nå, jag ska inte säga mer om plattan eller recensionen, ni får läsa den i Mål & Medel när den publiceras. Under en paus mellan skrivandet och lyssnandet letar jag efter Martinson i hyllan. Moa och Harry står bredvid varandra. Bara en av varje. Ovanligt lite för att vara några av de största arbetarförfattarna. Det finns betydligt mer av Ivar Lo-Johansson och Vilhelm Moberg. Det kanske är så att Harry och Moa tar slut fortare. Av Harry är det Vägen till Klockrike. Exet i hyllan talar om att den är från 1948 och just detta exemplar tillhör det tjuguandra tusendet. Det är mycket.

Klockrike och Livets festAv Moa är det Livets fest, utgiven av Folket i Bild 1952. Detta exemplar är numrerat. Nummer 111770 av en upplaga på 125000. Det är inte mycket, det är otroligt mycket, med dagens mått mätt.

Vän av ordning och samtidsmänniska kanske frågar sig hur detta är möjligt. Folket i Bilds (FIB) serie Folkböcker (av vilken Livets fest har valt till den hundrade för att äras som ett jubileumsverk) kunde tryckas upp i dessa enorma upplagor för att de såldes av bokombud som fanns ute på arbetsplatserna. Arbetarlitteraturen var en folkrörelse.

Inne i boken kan man också läsa och lära lite om dåtidens litterära offentlighet. För att fira jubileet inbjuder förlaget fem köpare och fem säljare att möta våren i Paris tillsammans med Moa Martinson. Därav numreringen som också innebär att boken är en lott. ”Det blir en härlig flygtur med SAS Nattparisaren och fem dagars fritt uppehälle i glädjens och minnenas stad våren 1953.”

I mina ögon låter det som ett väldigt påkostat pris 1953. Paris tur och retur och fem dagars uppehälle för tio personer. Jag kan inte dra mig till minnes något liknande nu för tiden. Om någon uppfinner en tidsmaskin kan jag tänka mig att följa med på resan.

Nåväl, för den som vill köpa Livets fest på Antikvanti kostar den femton rikdaler. Ett hutlöst pris med tanke på att den bara kostade sex kronor som ny.