Antikvanti

Gästbloggare Henrik Johansson:

”Jag tycker om dina miljöbeskrivningar”, sa en vän efter att ha läst ett romanutkast.
Jag svarade honom inte. Det var ett provokativt påstående. Jag sysslar inte med miljöbeskrivningar. Jag skriver om mänskliga relationer. Undviker ofta miljöbeskrivningarna helt. Men Antikvanti kommer jag inte ifrån. Platsen måste beskrivas. Skrivas fram. När jag sitter vid skrivbordet är jag omgiven av böcker. Men de är främst tre papperstrasor till höger om mig som jag sneglar på.
En handskriven lapp med texten ”15/2 – Stängt pga misströstan”. Det är för övrigt dagen efter Alla hjärtans dag. Det kan man dra vilka slutsatser som helst om.
Ett vykort med ett svartvitt foto av Hermann Hesse. Hesse sitter i slips och kostym och arbetar koncentrerat. Han har en reservoarpenna och antecknar gissningsvis i ett manus. Hesses tunna glasögon vilar stabilt på den markerade näsan.
Ett foto av Nietzsche. Det klassiska med den stora mustachen där han ser ut att ha tvångströja och skelar. Under fotot har någon skrivit. ”Nietzsche blev galen.”
Galenskap. Misströstan. Koncentration.
När jag skriver det här slås jag av platsens tystnad. Jag är omgiven av så många tysta ord. Mina egna hörs som fingrar mot tangenterna. Andras blickar mot mig genom bokryggar. Det är tyst och jag blir medveten om mina läppar, mitt svalg, min mun. Jag undrar om jag kunde få fram ett enda ord om det kom in en kund. Det är obehagligt. Jag tror att jag har glömt hur man pratar. Talar för mig själv. Talar med Nietzsche. Kommer på mig själv med att sakna andra människor. Jag hör fläktens brus. Den påminner mig om en uggla. Det känns overkligt att någonstans kanske det sitter andra och läser ord som jag skrivit. Finns jag ens? Tystnaden gör att jag inte vill gå ut på gatan. Tystnaden är trygg som ett fängelse. Jag har precis läst ett citat ur Kvarteret Korpen och tänker mig Keve Hjelms röst när jag läser dem igen. ”Är det bara mitt fel? Är det då bara mitt fel?” Upprepningen i Hjelms replik är en sådan som en redaktör hade klankat ner på, eller en student på en skrivutbildning. Det är synd, kan jag tänka, men kanske inte fel. Kanske fungerar upprepningen bättre som talad replik. Jag vet inte.

Jag minns en höstdag när jag var ensam på Antikvanti. Jag satt i den slitna soffan med en kopp svart kopp. Såg ut och tänkte:
”Jag trivs med det här.”
Den trygga koncentrerade tystnaden på Antikvanti skulle brytas av en redaktör.
Innehavaren till Malmös minsta antikvariat, Jacob Andersson, har gett mig tillåtelse att använda lokalen som skrivlya mot att jag höll öppet.
Men han hade även lovat en annan person att sitta där. Jag misströstade, men eftersom jag inte ens betalade någon hyra fanns det väl inget mer att säga om det. Den andra personen var Jakob Kaae. Vi drack kaffe och pratade litteratur.
Min målsättning var att färdigställa en roman. Men det gick dåligt. Jag skrev kortare texter till tidningar: krönikor, recensioner, dikter och noveller. Jag trivdes inte riktigt. Jag skrev visserligen men från den dagen jag började skriva skönlitterärt har jag sett mig som romanförfattare. De kortare texterna har fungerat som ventiler: idéer, känslor, uppslag har kokat upp och spillt över på papper. De har velat komma ut. Kanske har min självbild som romanförfattare att göra med romanens status i Sverige. Romanen som flaggskepp både för litteraturen och det egna författarskapet. Det egna varumärket skulle en del andra säga. Den publicerade pappersromanen har blivit en mall. Annat hugger av sig armar och ben för att försöka passa in i.
Dock: min miljö hade invaderats av en annan person. Han fick läsa det jag skrev på för tillfället. Om jag minns rätt var Johanssons självmedicinering. Sedan Förpuppningen. Och därifrån fortsatte det.
”Jag vill ge ut det här.”
Kaae driver Rastlös förlag.
Jag tog honom inte fullt allvar. Såg inte texterna som en blivande bok. Men han insisterade. Till det han redan läst lade vi fler noveller och dikter: de mer realistiska arbetarnovellerna, de mer absurda novellerna, dikterna som baserar sig på min släktforskning. Det blev en bok: Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse. Och den föddes faktiskt på Antikvanti. Den befolkade platsen som antikvariatet utgör.